Men hur kul är det här då...?

Det här håller inte, vägrar att inte ha något att se fram emot.

Så nu är det gjort... ¡Arriba!

Los Naranjos Casa 10 är bokat från och med den 15 till 28 juni. Med andra ord blir det midsommarfirande på solkusten, närmare bestämt i medelhavets pärla, Nerja 5 mil öster om Malaga.



Nya planer med annan packning, samma rese-sällskap men annan stad. Samma badbyxor men annan valuta alt. inga badbyxor men med samma humör.

Vamos ala playa ---> http://nerja2009.blogspot.com

Fine...

Det är dags att lägga locket på. Ett lock som av en naturlig anledning inte velats läggas dit för att vi hade det så bra. Sedan kan det ha något med att vi inte fått klart med försäkringsbolaget om vår 6 timmars försening än också - vad vet jag.

Vi har så här efter några veckors svensk sommar gemensamt blickat tillbaka till allt äventyr, de fina stränderna, Key West, Orlando och allt det andra och funnit att minnerna består -Vi hade det grymt nice helt enkelt. Fotografierna skall ordnas i ett "tittarvänligt" bildspel och resväskorna skall ut i garaget. Men knäckfrågan är i alla fall: Vad händer nästa år? A och L spånar på nästa äventyr, jag och CH på en annat - det blir inte till Miami i alla fall... "hotellet" stängde när vi åkte hem har vi hört på omvägar.

Så nu finns det bara en sak kvar att säga: Puss och pannkaka och på återseende.

Äntligen måndag...

Första dagen på jobbet efter nästan tre veckors ledighet, suck!
Jag ska förvisso bara jobba två veckor innan jag ska vara ledig igen, men eftersom jag är nästan ensam på jobbet nu känns två veckor rätt drygt. Och som om det inte vore nog så skriver alla tidningar om det fantastiska vädret som ska komma till helgen, jag undrar hur många som kommer att "vabba" på torsdag och fredag.

Hur som helst, dagen var kanon (!?), ägnade en timme åt att gå igenom alla mail som droppat in, tre kvart att surra med en kollega om Miami, fikade en halvtimme och använde sista tiden innan lunch till några arbetsrelaterade uppgifter.

Lunch på innergården i solen och sedan några effektiva minuter innan det var dags att gå hem.

Ska det fortsätta i det här tempot kommer jag nog att överleva.

Fick en hälsning från Miami nu ikväll om "näst sista dagen på beachen" och kände ett stygn av avundsjuka.

Min kväll tillbringades med lilla M i knät som efter middagen helnöjd med sina nya crocs sprang runt som en uppskruvad Duracell kanin innan hon fick tvärstopp och flög med pannan före in i dörrkarmen. AJ!

En halv golfboll framträdde efter ca 60 sekunderovanför ögat och en svag blåning skymtades under ögat och paniken steg i mig.
Efter trettio (!) minuter i telefonkö frågade sköterskan på sjukvårdsupplysningen om hon fallit med sin egen tyngd in i kanten eller om det kunde vara så att någon kanske knuffat henne ?

Jag kan inte förklara hur många tankar som flög genom huvudet, trodde hon kanske att jag avsiktligt hade gjort henne illa?

Hur som helst, efter en stund hade fröken M lugnat ner sig och provade om man kunde balansera på soffkanten, jag tror ungen är spritt språngande galen!!!

Kontentan av allt surr blev i alla fall för mig, att jag aldrig kommer att lämna henne någon fler gång om vi åker på semester. Om hon ska göra sig illa vill jag i alla fall få vara där och trösta henne!

Så nu googlar jag fritt på semesterorter lämpliga för barn!

Förslag?

"Home sweet home" eller...

I går 16.00 stod vi åter framför dörren till vårt hus i Umeå.
Barnen huttrade och sa "är det inte sommar nu?"
Jo enligt almanackan, svarade vi och log så gott vi kunde när den 15 gradiga vinden sakta kylde våra tidigare så solvarma kroppar.

När barnvakterna lämnat huset och vi fått alla tre barn i säng, efter en delikat middag bestående av stuvade makaroner och korv, och jag för andra gången besökte tvättstugan för att ladda den med en ny omgång solkrämsstinkande kläder, satte vi oss i soffan för att bara pusta ut.
Det var då jag insåg: Nu är vi hemma igen!

Frysen är tom, 7:års kalas på söndag, tvättstugan knökfull och jag börjar jobba på måndag!!!

AAAHHHH.....

Hur skönt det än var att sova i min egen säng i natt, att brygga mitt eget kaffe och dricka det vid mitt köksbord i morse, kan jag inte påstå att jag inte saknade värmen från miami, doften från poolen eller morgonpromenaderna med SnyggA.

Nu sitter jag med ena ögat på tv:n som visar Scream (för femtioelftegången), med en vikt tvätthög som når upp till taket, och en matlista för nästa vecka (innehållande både lunch och middag, barnen har sommarlov) och undrar vart all semester tog vägen.

Vi (läs C och jag) planerar redan för en Singstarkväll med Disneytema så fort fam Ho kommer hem. Så jag lovar att ni kommer att höra mer från mig!
Det är inte bara ett hot, det är ett löfte!

En Howard Johnson-upplevelse

Jag lovade sällskapet tidigare att göra ett inlägg om boendet i Orlando, så här kommer en kort kommentar om detta.
Hur turerna gick dagarna innan angående hotellbokningar och annat kommer jag inte att gå in på. När vi åkte iväg på tisdagmorgon hade vi i alla fall en bokning på Howard Johnson-resort Maingate till ett helt fantastiskt pris, så vi var alla supernöjda. När vi tillslut hittat rätt hotell och skulle checka in började trasslet. Tydligen tillåter de inte i det här landet att 8 personer delar rum! Konstigt! Det slutar med att M har bråkat till sig två rum med dörr emellan till samma priset som ett. Ok tänkte vi, det skulle nog bli bra. Barnen var trötta och behövde definintivt ett bad efter en förmiddag vid stranden i Fort Lauderdale och därefter en lång bilresa.
Vi lastar in oss i rummen och L slänger barnen i badet. Vid den här tidpunkten öppnats dörren till vårt sovrum och en ofantligt lukt av mögel slår emot oss. Jaja, vi ska ju bara sova och det är ju billigt, säger muntra M. Jag däremot är tyst. Eftersom tre av våra lampor är trasiga (!) springer M till receptionen för att få nya glödlampor. Under tiden spanar jag runt i mörkret. Där på heltäckningsmattan ligger en kakerlacka med benen i luften. Jag är övertygad om att han dött av möglet, men andra i sällskapet kan vara av annan åsikt. När M kommer tillbaka säger jag att jag vill byta rum och han går återigen iväg för att prata med dem i receptionen. Nu börjar han surna till på mitt gnällande. När M kommer tillbaka muttrandes med två nya rumsnycklar som tillhör två rum i helt motsatt del av detta jättekomplex står barnen nybadade med pyjamaserna på redo för den utlovade överraskningen, nämligen godis. Surprise! Ni får hoppa in i bilen igen för att arga A inte vill stanna. -Varför?, frågar H . Därför att det är äckligt, svarar jag och så hoppar alla 8 in i bilen.
Det skulle kunna tilläggas att detta var dagen för M´s födelsedag och jag medger att jag i detta fall kan ha överreagerat en aaaaning. Det var ju ändå billigt!

Våra äventyrslysta män

I morse när jag vaknade kändes det att något var annorlunda. Jag hörde ingen pigg Hugo på som tålmodigt väntade på att någon av de andra barnen skulle vakna. Solen lyste inte in genom fönstret som den brukar. Väckarklockan ringde inte eftersom inga planer finns att dra iväg till stranden, en resa tvärs genom delstaten (åt något håll) eller något annat heller för den delen...
Igår skjutsade vi iväg familjen He till flygplatsen och livet kommer aldrig att vara detsamma. =) Däremot kommer vår sista vecka här i Miami bestå av slappande runt poolen, turer till Sawgrass för att shoppa det sista och någon sista dag vid coola South beach.

Resan till flygplatsen förtjänar en kommentar. Been there, done that (twice), Not doing it again, I tell you! Bilen är packad, med väskor och barn och i framsätet sitter M och Ch redo för ett sista äventyr på motorvägarna. I god tid drar vi ner mot stan och biluthyrningen. SnyggA och Läckra L sitter längre bak och försöker hjälpa barnen att reda ut lite frågetecken kring matserveringen på Böleängskolan resp. Västteg. Eftersom vi inte vill lämna tillbaka hyrbilen med onödig bensin i finns det väldigt lite kvar i tanken inför vår sista resa. (Just detta gjorde vi när när vi skulle hämta upp familjen He och lovade varandra att inte testa fru Fortuna igen). När Anita (vår kära gps) vid ett tillfälle säger att vi ska svänga höger händer något. Modige M tycker att det "verkar" bättre att svänga vänster och Charmige C protesterar inte, så vi svänger. Till herrarnas förvåning hamnar vi fel (!) och tvingas ta en omväg som vår bensintank inte borde acceptera. Till slut hamnar vi på rätt väg och har bara några km kvar till biluthyrningen. Då säger Anita att vi ska svänga vänster men där finns till allas vår förvåning en refug mellan körbanorna. Vi tvingas återigen köra runt och göra några olagliga u-svängar och trottoarkörnngar innan vi hamnar rätt... Jaja, vi kommer fram utan att behöva putta bilen frammåt, men jag personligen kommer vara den som fyller upp den sista tanken om en vecka för att bepara oss onödiga magsår. I tell you!

Key Biscane och Seaquarium

Efter morgonens promenad och M:s fantastiska skinkomelett till frukost, packade vi badkläder och drog till ännu en strand (för övrigt fam. H:s sista) nämligen Key Biscane.
Ännu en fantastisk vacker strand, vajjande palmer och smaragdgrönt vatten.

Att stå med näsan mot det öppna vattnet där man inte ser slutet av den oändliga atlanten (kan va fel) är sådana otoliga kontraster mot det gigantiska storstadsMiami som finns bakom ryggen att man inte förstår hur en stad kan innehålla så många olikheter.

Barnens önskan efter att få ner en kokosnöt från en plam,
resulterade i att parasollpinnen av någon outgrundlig anledning
fick tvingas ner från en palm med hjälp av en piskande handduk (inga kommentarer), och pappornas iver att få ett hål i nöten kan bara beskrivas i bildform (det kommer bevis)
Nåväl, nötter var helt klart barnens stora behållning från stranden.

Hur som helst, det var fantastiskt ända tills ModigeM och SuperdykareC kom på att de skulle snorkla lite. Med barnens snorkelkitt och en femårings leklust påbörjade de vadningen ut mot det öppna vattnet.
En liten stund senare när mammorna dukar upp en för dagen medhavd lunch, hörs en badvakts pipa ljuda två korta signaler. Strandens ALLA besökare tittar sig omkring och verkar fundera på om det möjligen finns hajjar i närheten eller om det kan vara så att någon gjort något man inte borde.

Mammorna kastar snabbt en förstående blick på varandra och sedan ut mot vattnet, var har de supersnorklande, hög-av-äventyrslystnade männen tagit vägen?

Långt ut i smaragdhavet skymtade två små svarta rumpor guppandes, helt ovetandes av strandens stora samtalsämne.

När de övriga besökarna sakta men säkert återgick till diverse normala strandaktiviteter drog vi en suck av lättnad och tänkte att badvakten nog bara försökt imponera på några spansktalande soldyrkare.

Någon minut senare hörs badvaktens gälla pipa igen, varpå solbadarna för andra gången på mycket kort tid får ytterliggare en anledning att spana efter de två solbrända killarna med cyklop på huvudet som knappt längre går att urskilja.

Om tankeöverföring varit möjlig kan jag lova att M och C pallrat sig tillbaka illa kvickt, men nej, inte heller denna gång har de anledning att tro att signalen gäller dem.

När badvakten, paddlandes på en surfingbräda, tar sig ut till de två herrarna från Sverige, som är på jakt efter snäckor till barnen, och talar om för dem att de är alldeles för långt ut från stranden, går det upp ett liljeholmens för dem att en vattenskoter inte skulle ha en chans att se deras små svartklädda, guppande bakdelar. Nämen!
Jaja, den gick bra den här gången.

Efter strandbesöket stannade vi till på Seaquarium och ett besök hos våra vattenvänner.
Shower med definer, sjölejon och späckhuggare var väldigt uppskattade av de yngre deltagarna i gruppen. Luften stod stilla inne på området och stundtals var värme nästan outhärdlig, men we´ve been there, done that.
Bilder kommer, och jag lovar att de bättre förklarar allt fantastiskt vi såg. Syster, jag har en kanonbild på en späckhuggare som jag ska skicka till dig!



Eftersom avstånden här är enorma och tid för middagskokning inte fanns, stannade vi på vägen och köpte pizza som vi sedan avnjöt runt poolen! Great!

Nu har familjen H, den ena av två, packat ihop alla grejjer vi hade med oss när vi kom och alla inköp (phu!) och i morgon börjar vi resan tillbaka till norden.

Hörs en annan dag!

Marco Island

I morse klev vi upp 07.00 (i alla fall SnyggA) och 07.40 rullade vi med bilen mot Marco Island på västkusten. Två timmar senare klev vi ur bilen vid stranden redo för en hel dag vid vattnet.


Det är en fantastisk strand som möter oss, täckt med vit sand och snäckor. Efter ca 45 minuter hörde vi de första åskknallarna och en liten stund senare mörknade himlen. Jippi! Vi åker tillbaka utan att ens hunnit äta lunchen, MEN molnen drog förbi och åskan nådde oss aldrig. Istället klarnade himlen upp och bjöd på ljuvlig (läs ourhärdlig) värme. Vi badade i vattnet som var ca 35 grader och åt en fantastisk lunch bestående av makaroner och skinka! (Ja mamma, barnen åt och drack ordentligt)


Efter några timar skrek våra grisrosa kroppar om nåd, så vi packade i hop oss och sprang in på Mc Donalds innan vi svepte en Godis kaffe från Starbucks och vände tillbaka mot Miami.

Vi tog en anna väg tillbaka och körde genom naturområdet Everglades i hopp (?) om att få se ett gäng alligatorer passera över vägen.

Krokodilerna hade krupit i idé i skydd av det vansinniga oväder som i stället följde oss hem, men vi hann se en vacker natur innan vindrutetorkarna skymde sikten.

Nåväl, nu är vi hemma, barnen sover och vi ska ha drinkprovning och planera morgondagen som just nu ser ut att bjuda på Key Biscane och ett beök på Miami Seaquarium (jag reserverar mig för stavningen)

God natt!

Miami beach

Efter intensiva dagar i Orlando tog vi en lugn hemma dag vid poolen och firade midsommar i fredags. Sillunch med diverse tillbehör, bland annat tunnbröd från Sverige och en god grillmiddag med tillhörande eftermiddagsregn. Kändes precis som i Sverige!

Lördagen spenderades vid Miami beach och plötsligt gick det upp för mig varför solskyddscremer har olika solskyddsfaktorer. Min tidigare fråga "Do we need protection?" Kan helt klart svaras med ett rungande JA!!!

När barnen blivit insmorda med solskyddsfaktor 30 och 50 (!) och fått på hattar och simglasögon smorde vi ovana, fåfänga svenskar (läs C och L) in oss med 20 i hopp om att få en liten snygg bränna att läckra oss med i Sverige. Fortsättning följer...




Vi åkte tillbaka till huset och duschade och gjorde oss i ordning för en lördagkväll i Miami och middag på Lincoln Road, innestället för alla vana coola amerikaner.
Efter lite letande hittade vi en restaurang som hade allt vi behövde, pasta, pizza och lite revbensspjäll. Efter en god middag drog vi runt balnd alla fina affärer och fönstershoppade (till C och M:s stora lycka)

När det klssiska ovädret visade sig och blixtarna var större än någonsin vände vi tillbaka till bilen och fick bara lite droppar regn på oss innan vi körde hem.
MEN, nu kan vi säga been there, done that! Och syrran, jag fick ett kort på Miami Ink!

Väl hemkomna insåg vi solens förrädiskhet. Den tidigare så fantastiska upplevelsen på beachen lämnade en vinröd rodnad på våra i övrigt kritvita kroppar. Värdinnan kom med räddningen, svalkande aleovera kräm, något som verkligen behövdes. Jag lovar att lägga upp en bild senare för att verkligen bevisa att protection is nessesery här nere.

Ikväll vankas middag på Texas the brazil efter en jakt på springskor i Dolphin mall.

Sola säkert!

Efterföljande kväll

Disney... we are here!

Dag 1:
Det blev Magic Kingdom, ett superställe för småttingar. De var helt upp i taket då vi passerade en skylt med Musse på då vi var på väg in i parken. Väl inne öppnades en helt värld som för en lång tid höjt ribban för underhållning. Parken är så stor att det praktiskt är omöjligt att ta sig runt på alla attraktioner på en dag - we did it! (nästan). Bäst var enligt en minigallup: 3D-filmen med musse och Buzz Lightyear. Sedan kom paraden -Magiskt för alla. Fyrverkeriet som efterföljde gick inte av för hackor, ett pangande från hela parken för att kravera över slottet i mitten. - I liked it alot, I tell you!

Dag 2:
blev till en början en kamp för att komma upp på benen igen. Fötterna var som frystorkat kött, benen som vattenfyllda stockar -att bära på en 3-åring ett halvt dygn är inget som rekommenderas. Well! Väl på väg in förbyttes denna trötthetskänsla mot en skön och poitiv "endagkvarsfeeling" På väg in stannade vi för en "all-you-can-eat-breakfast" i Ponderosas berömda frukostbuffé. Pannkakor, korvar, vattenkaffe och glass med topping och nötter - En bra start på dagen helt enkelt.

Holloywood studios stod på agendan, vi skulle träffa Blixen, Bärgarn, Playhouse Disney-gänget och många fel, att vi föräldrar skulle få oss en treat efter gårdagens barnvänlighet sved inte heller. För att vara konsekvent måste dagens bästa attraktioner listas även här. Första plats blir Tower of terror och på en gastkramande andra Rock 'n' roller coaster. Ungarna gillade bäst, det nyss öppnade Toy story mania där vi likt Buzz Lightyear fick panga med laserpistoler.

Slutligen precis innan vi skulle gå ut så fick vi (läs CH, ungarna och jag) efter mycket om och men klartecken för att stanna för att uppleva fantasmic, en show som enligt guideboken bara inte fick missas -om man skulle ångra att man inte såg något så var det den. Och visst, den var häftig värre - ungarna var dock lite småskeptiska då det hela i stort sett handlade om alla onda typer i disneyfilmerna och hur de ville åt Musse Pigg på något sätt.

Sist men inte minst, bloggen lider av tidsbrist som sagt! Vi har helt enkelt inte tid att skriva. Bilder är dock uppdaterade från Key West-trippen och snart denna resa.